Utmaningen

Blev utmanad av Jill med lite frågor, so here goes.

Vem inspirerade dig/uppmanade dig att börja blogga?

Jag for som utbytesstuderande till Las Palmas i fem månader för ett antal år sedan (La Carnaval, dos mil seis, måste alltid säga den frasen tyst i huvudet för mig själv för att lista ut vilket år jag var där). Gissar att det var När det börjar som uppmanade mig till att blogga för att de här hemma skulle kunna följa med vad jag höll på med (Facebook var ännu endast öppet för studeranden och ingen hade hört talats om det).

Hur väljer man ämnen att blogga om?

Det som är aktuellt i huvudet för tillfället. Löpning är en stor del av mitt liv för tillfället och har tävlat i någon sport sen jag var fem år.

Vad vet de flesta inte om dig?

Att jag egentligen tycker om att skriva i gästböcker, det är bara så himla besvärligt för att jag har såna krav på mig själv att det måste bli bra. Genom att börja blogga igen försöker jag motarbeta detta. Ni vill inte veta hur mycket jag tänkt på de här frågorna innan jag bestämde mig för att bara sätta mig ner och börja skriva utan att fundera så mycket.

Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?

Perfektionist, oreda, "challange accepted!".

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?

Löpning, pingis, badminton, squash, tennis, paddling, resa, brädspel, matlagning, tv-serier.


Utmanar alla i min "Bloggar jag läser" -lista.

Jag och min pannlampa

Gick ut på balkongen och kände en längtan av att få springa i mörkret, jag och min pannlampa. Jag skulle kunna fara ut på en länk 22.00 vara tillbaka 23.00, väntat på att svetten slutar rinna så att det är någon vits att hoppa i duschen 23.30, färdig duschad 00.00 (jepp, 30 minuters dusch, snabb dusch betyder 20 min). Sen skulle jag ännu behöva minst en timme på att lugna ner mig och ens kunna tänka på att somna.

Hösten får komma! Det är en massa saker jag inte kommer att vara glad över sen när hösten faktiskt är här, men att fara ut på en länk i mörkret är så skönt!

En länk efter ett marathon

Förbjöd mig själv från löpning i två veckor efter marathon. På den elfte dagen kunde jag inte hålla mig längre, bara en kort, långsam liten länk för att känna hur det känns i kroppen.

Jag skulle ha kunnat ta till höger här...

Även här skulle jag ha kunnat ta till höger...

Men båda korsningar drog mig till vänster.

Hur skulle man kunna neka sig själv att springa i den här terrängen!

En planerad 5 kilometer kort, lätt, långsam länk blev lite längre, lite svårare underlag, men långsam, om man inte räknar med den sista uppförsbacken på 500 meter som jag pressade allt vad min höft klarade av.

Endast min högra höft som fortfarande har lite känningar från marathon, i övrigt är min kropp 100% återställd.

Till alla er som tänker springa ett marathon eller något liknande, gör inget du inte är van vid 2 veckor före. Till exempel en 24 kilometer lång cykeltur och direkt efter springa vidare i 21 kilometer om du endast är van vid att cykla 500 meter till jobbet.

Testa gränser och pina sig själv.

Såg på klockan och kände i benen att jag gått ut för hårt. Jag lovade mig själv att inte gå ut för hårt. Skit i det, jag är här för att testa mina gränser, pina mig själv! Jag är glad, benen värker och jag är glad!


Snart kommer väggen! Väggen jag läst om så många gånger på forum, i böcker, i artiklar. Man ska inte tänka att väggen kommer, man ska vara förberedd men inte kolla efter kilometer markörerna och tänka nu! Nu snart kommer den! För då, då kommer den. Jag väntade... Jag visualisera mig den... Och den kom, den kom med besked! Min plan var att slå mig igenom den, en klen liten vägg av faner kan inte stoppa mig... Efter ett tag orka jag inte slå längre, men sakta grävde jag mig längre in i väggen. Väggen visade sig vara 12 kilometer tjock. Nu har den ett hål i sig. Studsar fram på tartanmattan under mina fötter, all kraft är tillbaka, springer om människor och hoppas på att nån hakar på för en slutspurt, en hänger efter och det känns som om jag skulle flyga fram!

Dagarna före sa jag att detta blir min första och sista. Vid 30 km: aldrig igen. Vid 42,195 km: nästa år är jag starkare, snabbare och lika slutkörd! Även en vanlig människa kan springa ett marathon!